Jämtstick hantverk och annat.

Stickträffen i Ljusdal kom som en skänk från ovan i dessa bistra tider. För några dagar kunde vi känna oss som fria människor igen. Jag njöt mer än jag stickade. Så trevliga människor! Och så flitiga vid maskinerna! Vackra kvalitetsgarner till salu. De prydde hyllorna i stickrummet. "Lesamt" frestande för mig, som inte får rum med en enda kon till i mitt hus. Köpstopp.... Håller kanske på att bli stor flicka nu, för jag genomled alla kvalen och for hem utan nytt garn. Vi hade det så mysigt. Hembygdsgården erbjöd fin utemiljö med gammal slit-tålig gräsmatta. Där satt Eva och Carina ute och stickade på torsdagen = den dagen det var sommar(!). Samma kväll kunde vi sitta ute och äta grillat. Två män skötte grillen efter konstens alla regler, och vi fick sätta oss vid dukat bord och avnjuta ett fantastiskt resultat. Vilken lyx!! Isfursten, kung Bore, hade litet ogjort de övriga dagarna, så det mesta av verksamhet flyttade in under tak. Det blev så mycket över av mat, så vi hade fler måltider av resterna. Min lilla shih-tzu kunde gå ut och in som hon ville. Alltid fanns det händer, som ville klappa och gosa med henne. Hon charmade alla och njöt tillfullo. När jag satte mig vid maskinen låg hon lugnt under min stol. Allt flöt så förunderligt bra. Som sagt: Jag fick inte mycket gjort. Litet ovant för mig, eftersom jag alltid hållit på med mycket stickning och därtill avancerade tekniker och plagg. Nu hade jag min hopfällbara KH-341 (Brother) med mig. ( 4.5 mm, alltså standard). Så behändig för mig att ha med. Som min rygg och knän har börjat lägga alla hinder för mig, så uppskattar jag den här maskinen allt mer. Jag hade tagit garn ( merinoull) med mig. Ljusgrått till en kofta. För säkerhets skull lika mycket av rosa, ifall jag skulle ändra mig!! Typiskt!! Plus flera andra nystan ock koner ifall jag inte ville göra en kofta....... Känner någon igen sig, eller är det bara jag, som är så här velig?? Det var tydligen inte fallet med de övriga deltagarna. De visste direkt vad de skulle satsa på. Tur att jag har förkärlek för enfärgat och enkelt. (Trots alla mina elektroniska avancerade maskiner!!) Jag stickade bakstycket och de båda framstyckena på koftan. Punkt slut. Det var allt. Däremellan pratade jag. Och pratade. Störde nog de andras koncentration, medger jag. Och njöt!!!! Och vilade ryggen, som inte längre är så entusiastisk över mitt stickande. Tusen, tusen tack Wenche, som gjorde den här upplevelsen möjlig!!

Idag eller rättare sagt ikväll blir det digital nybörjarkurs i maskinstickning för mina två elever. Det är intressant och roligt, tycker jag, men nog är det med saknad jag måste avstå från det verkliga människomötet.

Handlingsförlamad blir man i dessa corona-tider. Det är kanske meningen, det....? Men det går inte hur länge som helst att bara sitta och se på. Se på hur livet passerar där borta någonstans.... Nu blir det en kurs i maskinstickning. Den kursen, som vi hade planerat innan coronan gjorde entré. Vi tar med oss alla rekommendationerna om avstånd och sprit (!) och inte låna varandras grejer etc, etc. Lokal: hemma hos en deltagare. Endast tre personer. Jag, som leder kursen, och två elever. Inga fler får tillträde. Blir en utmaning för mig att inte komma nära och börja hjälpa till att utreda fel, som uppstått. Det ska bli spännande och framför allt ROLIGT. Äntligen något att se fram emot! Jag ska berätta sedan, hur det gick, med detta lilla utbrytarförsök.